Maskrosor (1999)
Sång till hembygden Hembygd -
en plats på jorden
där stenarna talar till dig
där träden bjuder dig sin skugga
och vindarna viskar ditt namn
Hembygd -
som du aldrig glömmer
för alla minnenas skull
- som såg dig födas en gång
och sedan formas till människa
Hembygd -
dit du ofta återvänder
om så bara i tankens värld
- bäcken bar dina barkbåtar
och marken dina små barfotafötter
Hembygd -
vägen till skolan
- kanske genom mörka skogen
där ugglor hoade om hösten
eller sommarhagens smultronställen
Hembygd -
en plats på jorden
där drömmen får fjärilsvingar
där livet får en djupare mening
och släktenas strävan förenas Öde strand Jag älskar stranden om hösten
den öde stranden
utan strandstolar
strandmadrasser
och stojande barn
- inga brädseglare
som breder ut sig
mellan turerna
- bara en helt öde strand
som den var innan
den invaderades
av soldyrkare
vattenskidåkare
och bollkastare
Jag älskar stranden om hösten
när vågorna söker sig
allt längre upp i dyningen
utplånande av spår i sanden
Tanken klarnar och spolas ren
i den svala luften utifrån
Jag älskar stranden om hösten
- den öde stranden Oktoberdans Med frostsilverpärlor glittrande
i långa starrgräshåret
bjuder oktobermorgonen
alla små lövbarn till dans
i skrattande vinden
Hej alla ni surgriniga
som rädda hakar fast er
under trädgårdsgungan
som fortfarande står ute
trots att den borde ha
vinterdemonterats
och burits upp på vinden
Hej ni alla mänskobarn
också, som hukar er
- kom med i dansen!
Knyt gärna hösthalsduken
lite hårdare under hakan
men gnäll inte så
- se hur molnchoken spricker
- hur morgonens första solstråle
leker små kurragömmalekar
med frostsilverpärlor
- vad härligt En höstdag Helt tysta följde vi stranden
såg de igenbommade badhytterna
hur de liksom huttrade lite
i snålblåsten
- kände sig kanske övergivna
en höstdag som denna
Vikens strandstenar överspolades
som av en tvätterska
som inte kunde få dem
rena nog
Ejdrarna följde lojt med vågorna
i den eviga rullningen
- en badbyxa
hade nästan begravts
av den våta sanden
just där strandgräset tog vid
- en brädbit från en båt
skvalpade fram och tillbaka
Varför gick vi här
tigande och inte alls nära
Var det bara för att få
främlingsskapet riktigt bekräftat
- världen hade förändrats
och vi med den
Det fanns ingen återvändå
- bara havet var detsamma Orden har frusit Orden har frusit -
det är höstkallt i mina marker
- det hoppar en kråka
bland frostnypna rosor
i min igenvuxna trädgård
- tystnaden lägger sig
som en grå filt
över gårdagens drömmar
- ingen återvändo är möjlig
Orden har frusit -
ingen ringer mig längre
och jag ringer heller ingen
- brevbäraren stannar inte
vid min låda
inte ens någon granne
stannar för att prata en stund
- det hänger snö i luften
och termometern går under noll
Ändå så överlever jag nog
- med valna fingrar
leter jag mödosamt
bland bleknande minnen Livserfarenhet Ibland stormar havet -
och dimman över slätten
försluter hela landskapet
- hemlighåller alla stigar
Ibland måste man kanske
bara sätta sig på en sten
eller gå i lä i skyddad vik
- det är bara så
Att trotsa vågkammarna
och bara utmana täta dimman
leder ofta till katastrofer
- alldeles i onödan
Sånt lär man sig med åren
- att snabbt ta ner seglen
- vänta på dimbankarnas
sakteliga uppstigande
Måhända det kan dröja
men tag det bara lugnt
- så snabbt kan dimman lätta
och stormen bryta nacken av sig Visa i moll Regnet slår hårt mot rutan
sorgsen är jag förvisst
- svårt att vara dig utan
länge det är sen sist -
Tankarna går så vida
kommer ständigt igen
då du fanns vid min sida
du, min så kära vän -
Aldrig mer kan det hända
undrens tid är förbi
alla broar är brända
brända är också vi -
Regnet slår hårt mot rutan
ökar visst ännu mer
- svårt att vara dig utan
minnet dock mot mig ler - I skuggan av det omöjliga I skuggan av det omöjliga
vill jag begrava mina drömmar
och vara noga med återfyllnaden
av jord och ler
- djupt ner ska de vila
för att aldrig mera
återuppstå
Ingen markering ska ske
- inte ens jag själv
ska kunna hitta platsen
för att sörja
I skuggan av det omöjliga
växer ingen livets maskros
- bara en mjuk mossmatta
ska breda ut sig
så småningom Spår En vinterdag
med nyfallen snö
sätter livet sina spår
precis som sorgen
i en människas ansikte
när den trängt på djupet
Ständigt förändras livet
byter form och innehåll
- spåren i snön
mjuknar så småningom
för att helt plånas ut
av marssolen
och sorgens hårda streck
i ansiktshuden
blir lite mindre synliga
Det kommer fler vinterdagar
men även dagar då solen
bryter igenom -
livet går alltid vidare
glödjen och sorgen
kommer ständigt att följa oss
och forma våra liv Vintertankar När det är vinter
kan tjälen ibland gå
djupt ner i markens mylla
så det tar lång tid att tina -
En människa
kan långsamt frysas ut
ur den gemenskap
som hon länge varit en del av
- sättas helt åt sidan
Markens frusenhet
är ofta ett livsvillkor
för själva växandets skull
- både för träd och blomster
men en utfryst människa
kan ta obotlig skada
i själva själen -
Möter du en sådan människa
så närma dig varsamt
men var inte rädd
- det är kanske just dig
som hon behöver möta
och anförtro sig
för att kunna tina upp igen
och blomma - O, sårbarhet Det är kanske
i sårbarheten
som vi kan mötas igen
som vi kan finna en ny form
- en ny möjlighet
Vi har så känsliga själar
vi vill nog förstå
men avvisar samtidigt
- känner oss kanske kränkta
i våra avsikter
Vi måste kanske
ha lite tid på oss
tid för att lyssna lite mera
på de dolda strängarna
- ingenting är enkelt
När livet kärvar
mognar vi kanske också
klarar vi möjligen sårbarheten
på ett något bättre sätt
- ger vi livet ny chans Brevduvan Det flög en fågel
över mitt skrivbord
där jag satt på min
öppna veranda
och skrev dikter
- det föll en blå fjäder
på vita pappersarket
Det flög en fågel
till nyponbusken helt nära
- såg så konstigt på mig
- vred på sitt vackra huvud
fram och tillbaka
- det var ingen vanlig fågel
hade aldrig sett den tidigare
Det tog en liten stund
innan jag fattade att
- det var en brevduva
Fjädern som föll
tog jag till mig
som kär hälsning
från ett annat land
långt borta Barndomsminnen Två stora fasor bär jag på
allt sedan barndomen
- det är bilder och ljud
som för alltid etsat sig fast
i djupet av min barnasjäl
Värst var väl grisslakten
i tidiga morgontimman
- då var inte Far hemma
och då hade inte jag heller
varit hemma, om någon
bara hade förvarnat
- grisen var ju min vän
som jag matade med skulor
och kliade bakom öronen
Det var skriket som väckte
- skar igenom täcke och filtar
som jag försökte krypa under
för att slippa höra -
Det var Mor och Mormor
som fick hjälpa slaktaren
med att förvandla min gris
till skinka, blodpalt och korv
- mig hjälpte ingen
Hönorna som nackades
skrek ju inte så mycket
- bara kacklade förskräckta
men huggkubben blev blodig
och en tupp flög huvudlös
upp i stora eken, innan
den föll till marken
- barndomstiden hade sina fasor Med uppladdade batterier När Far kom hem
nån gång på tjugotalet
med en låda på cykeln
och två stora batterier
- spände trådar
mellan den stora eken
och gavelspetsen
på vårt boningshus
i byn Ödevatsmåla
- då öppnades dörren
till den stora världen
som man knappt ens
hade hört talas om
Med lurar på huvudet
kunde man höra röster
och knastermusik
långt bortifrån
- byborna kom mangrant
och fick stora öron
Kunde det vara sant
att man kunde höra
Stockholm-Motala
och farbror Sven
med uppladdade batterier
- kunde det vara möjligt? Tankar vid en dator Allt snabbare förändras världen
och mänsklighetens situation
- nya oanade perspektiv
öppnar sig ständigt
Är vi månne på väg
mot det fullständiga utplånandet
eller mot en ny paradisvärld
- kanske liknande den som
vi kördes ut ifrån en gång
i tidernas bibliska morgon
Mödosamt försöker jag
hantera en dator, ja
bara det allra enklaste
och visst är det roligt, men
samtidigt skräckinjagande med
tankarna framåt i tiden
Här finns tydligen inga gränser
för det möjliga, men
lär vi oss leva bättre
med all kunskap och teknik
- lär vi oss bättre
ta hand om varandra
- att älska mer och hata mindre?
Datorn svarar mig inte -
där har den sin begränsning
nej, datorn är ingen Gud
även om många vill se den
som en sådan, men Gud
svarar mig inte heller
- åtminstone inte hitintills Liten vardagsfundering Å, ni världens store, egentligen
är det ganska synd om er
i all er maktfullkomlighet
i era flygplan, lyxbilar
och guldbeslagna praktslott
- ni får ju aldrig leva
Kärlek vet ni nog inte
särskilt mycket om, troligtvis
är ni helt impotenta
vid det här laget
och sjuka blir ju också ni -
får sura uppstötningar
och livsleda, ja dör
till och med ibland, precis
som vi andra
Troligtvis är ni ständigt rädda
- även för era vänner
om ni nu har några
och livvakterna blir väl inte
så värst roliga efter en tid
Ni kan aldrig gå en lång och
stärkande skogsvandring
eller sitta ensamma vid havet
och bara lyssna på vågornas
skvalpande mot strandstenarna
- bara för att ta ett exempel
eller stanna till vid en pizzeria
för en kopp kaffe eller så
utefter färdvägen, utan att
det är väl planerat i detalj
- jag vill nog inte byta Sitter och tänker Det hänger en spindel i sin tråd
i takets ena hörna
- har inte sett den förrän nu
men tänker, häng kvar du bara
En spindel har också rätt till liv
och den stör mig inte ett dugg
- nu ser jag den inte längre
Kanske bor den i någon liten smyg
- hur den nu har kommit dit
men visst, det gör väl detsamma
Hur gammal kan en spindel bli
innan den dör och ej finns mera
vad har den för uppgift att fylla
- kanske vara mat för någon
Och vad har jag för uppgift
med mitt liv, nu i aftontimman
Jag har lite svårt med svaret -
kan tänka, det kvittar väl lika
En liten stund finns vi bara till
en spindel och ett mänskobarn
- sitter och tänker lite bara Vinterbygge Skatorna kom tidigt i år
redan i slutet av januari
- har alltså överlevt vinterns kyla
Nu är det full fart igen
med reparation av fjolårsboet
i höggmispelens grenklyka
där det vajar betänkligt nu
i envisa snålblåsten
- jag har full insyn från fönstret
bara ett fåtal meter mellan oss
- de jobbar ihärdigt i dag
gren på gren flätas in
efter någon sorts ritning som
de fått inprogrammerad
i sina kloka huvud
Hur kommunicerar de -
vem är arbetsledare av de två
- lite kraxande ibland är tydligen
helt tillräckligt och ändamålsenligt
för ett skatpars standardbyggande
Skator älskas inte av alla, de har
ingen vacker sång i sina strupar
och så skräpar de ju ner lite
med en del tappade grenar
Men hit är de så välkomna
- alltid högtidsklädda och artiga
och matlusten är det inget fel på
även om ostkanten som läggs ut
kanske är i torraste laget En maskrosdikt Jag söker
det anspråkslösa
- de icke sedda
det bakomliggande
- de missförstådda
det lågmälda
- de lite udda
och ifrågasättande
utan kraft nog
att göra sig hörda
eller älskade -
Därför älskar jag
maskrosen
den nästan hatade
- livets blomma
och dig som många
kastar sten på
eller bara går förbi
därför att du inte
är fin nog
för att ägna
en endaste blick
av kärlek En ton som vibrerar Då, när vi släppt kära händer
och orden, de sista orden
har viskats till avsked
söker vi så förtvivlat
efter ljus och värme
- efter ord som ger tröst
Då söker vi kraften
som en vågkam från havet
- som kan lyfta oss över
den öppnade graven
- som kan ge oss ny glädje
nytt fäste i livet
Då, när vi knäppt våra händer
i sorgen, den svåra sorgen
och allting är saknad
kanske svagt vi kan höra
tonen som ännu ljuder
efter strängen som brast
En ton som vibrerar
och ger lisa på djupet
- nu får minnena blomma
den leende blicken
- allt det goda du skänkte
din stund här på jorden Som ett vattenflöde Du som fötts till dessa sköna dalar -
öppna örats port, hör vinden talar!
Som en mässkrud prunkar hage, äng
Koltrastsången tar vi till vårt öra
en nocturne till kvällen vill vi höra
innan natten stämmer harposträng
Vi som en gång fått en gudagåva
vi har också fått en värld att lova
även om det strides mycket här
Låt oss alla kärleksbudet sprida
hjälpa dem, som vandrar vid vår sida
söka det som fram och uppåt bär
Kanske finns det mollklang vissa dagar
och en vemodston, som sakta klagar
när en vän har nått en okänd gräns
Men där bortomvid kan stjärnor tända
altarljus, och budskap till oss sända
Som ett vattenflöde starkt det känns! Frågorna får svar Från liv till död, så fort det händer
om morgondag ej löfte finns
- förtröstansfullt
vi tar en dag i sänder
så hastigt grumlas ögats lins
Den hand vi nyss i glädje tog
blev kall när sorgevinden drog
Nu vilar du i jordens sköte
så stilla gick du stigen fram
mot skymningen
- där fick du viktigt möte
du evighetens ljus förnam
Så vill vi tro, som stod dig när
och saknar dig så mycket här
Men vad du skänkt din stund på jorden
och vad i tankar du oss gav
det bär oss nu
- de varma goda orden
och gärningen läggs ej i grav
I våra hjärtan finns du kvar
och en gång frågorna får svar Låt oss börja om Var finns du nu -
Jag saknar dig i kväll
- det blev så hårda ord
mellan oss två
Jag ångrar så och ber dig nu - förlåt -
kom hem igen och låt oss börja om
Var finns du nu -
Min oro är så stor
- nu först förstår jag helt
hur jag dig svek
I själviskhet jag sökte bara fel
såg inte alls den kärlek som du gav
Var finns du nu -
Det ekar tomt och kallt
i rum där du helt nyss
din värme spred
Att tända ljus det hjälper inte stort
när inte du nu längre hos mig finns
Var finns du nu -
Kanhända står du här
en kväll i skymningen
- i timmen blå
Du lägger mjukt din varma hand i min
och säger att du också saknat mig En längtansdikt För fågeln i skogen jag skriver
för vindarna diktar jag
för barnet som sover i modersfamn
- för den som är lågmäld och svag
Till havet går tankarna ofta
till porlande bäckens sång
till insjön så mörk i min barndomsby
- till drömmar jag bar på en gång
Ja drömmar är viktigt att vårda
som kärlek och fågeldrill
och orden som formar en längtansdikt
så länge som jorden finns till
Ur dikterna stiger sen sånger
som hjälper oss leva och tro
och ge åt vår levnad en högre rymd
där själen till sist finner ro Livets villkor Det låg en död skata
i min trädgård i morse
troligen ihjälhackad
jag begravde under ett träd
Hade nyss läst i tidningen
vem som blev dödad
under en cykeltur i går
påkörd av en bil
bara några kilometer härifrån
- en av mina vänner
Detta är livets villkor
samma för mänskor som djur
ja, för allt levande
- finnas till några år
dagar eller minuter
sekundsnabbt
kan allt vara över
- stoft blir åter stoft
det är bara så
Tänker på detta, medan
jag hänger spaden på plats
efter jordningen av en skata Till en vän Vi ska vara rädda
om varandra -
om vår vänskap
våra möten i visor
i ord och tankar
även de outtalade
det knappt medvetna
i ett stråkdrag
i ett hjärteslag
i en trasig värld
Vi ska vara rädda
om varanda -
rädda om livet
det icke födda
det sköra livet
som ska blomma
en sommarmorgon
och lägga sin krans
på vår längtans
dolda gravar
Vi ska vara rädda
om varandra - Hellre poeter Om vi inte vore poeter
skulle vi inte reagera så snabbt
vara så känsliga för orden
både de varma och frostnypande
- som trygga kor
skulle vi lugnt tugga vårt hö
och stå stilla i båsen
med lätt skavande bindslen
Men nu är vi poeter
med känslor som fjärilsvingar
lättflygande
inför hot om hårdhänt
beröring
och hastigt
temperaturomslag
Men hellre poeter än kor
även om de sistnämnda
är ganska avundsvärda
i sitt dagliga idisslande
- men jag vet inte
kan inte gärna tänka mig . . . Samlevnadsrosor Det viktigaste vi äger är orden
- dem ska vi söka bli vän med
Ord kan vara så lustfyllda
men också ångestskapande
Låt oss plocka lite ord
till glädje och fröjd:
Hembygdshage, trandansmorgon
ängsslåttertid, augustimåne
måsvingeflykt och sommarlängtan
Ord kan dofta som:
liljekonvaljbackar
syrenbersåmöten och
vitlöksmarinader
Ord som: Förlåt, glöm och älska
kan trösta och läka
svidande sår i själen
De fulaste ord jag känner, är
- krig, hat, förnedring
mobbning och våldtäkt
- de borde inte få finnas
De vackraste orden söker jag än
- två har jag funnit
som jag sprider för våg och vind
- en droppe MEDMÄNSKLIGHET och
väldoftande, röda
SAMLEVNADSROSOR Hur orkar de med Snart orkar jag inte med bilderna
- kanske inte du heller
de ohyggliga osminkade bilderna
från världens många slagfält
och förnedringsställen
som väller in i våra vardagsrum
tills de flesta blir immuna
- det finns ju gränser
för vad man orkar ta emot
Men dem som det gäller
- de lemlästade, de halvt uppbrända
de utsvultna, de skräckslagna
utan något reellt hopp
om en bättre morgondag
bara nya och värre plågor
- hur orkar de med?
Gode Gud i din avlägsna himmel
var finns din goda barnhärtighet? Livsroller Jag vet inte riktigt, men kanske
att vi ska kämpa, inte vara
alltför lyckliga och tillfredsställda
- kanske lever vi som mest
i själva pendelrörelsen
i ovissheten inför morgondagen
utan att tappa fotfästet
En del går där så säkra
så bredbenta i sin stora lycka
så likgiltiga inför omvärldskriser
till dess det krisar till sig
i deras eget liv - någon dör
någon sviker i livets motlut
- då blir man så sårbar
Ett stenborr måste härdas väl
för sitt ändamål, kanhända
måste vi också härdas lite
för oundvikliga livskriser
för att själva kunna vara redskap
- kunna gå in i rollen som
tröstare och glädjespridare Hemligheten Din hand gömde en hemlighet
- för vem var den hemlig
för vem skulle den öppnas en gång
- kanske inte för någon
så hårt var handen knuten
Så bär vi våra hemligheter
i våra knutna händer
och i våra hjärtan
- några ville nog veta
vad vi gömmer så hårt
vad vi värnar så
- några kanske känner rädsla
Du ville kanske öppna din hand
för någon i stor tillit
någon som du vågar tro på
- visa din stora smärta
din ångest och oro
din längtan till något
eller din omöjliga kärlek
- men du möter inte någon
går där bara med din knutna hand Vinden spelar Vinden spelar
på silverflöjt
kärleksvisor om kvällen
- skymningen har åter dröjt
kvar sina filtskor på hällen
Pojken varsamt
sin flicka kysst
viskat i hennes öra
- oden som hon längtat tyst
har hon nu äntligt fått höra
Lommen ropar
långt bortifrån
månen stiger så sakta
- lyckan har vi blott som lån
viktigt det är att beakta
Allt är saga
och vacker dröm -
så kan sommarkväll vara
mitt i livets bråda ström
- satt här och mindes dig bara I midsommartid Det var sommar som nu
det var blommorna sju
det var gladrop
och kärlek och dans
Det var famntag och skratt
i den kortaste natt
- inga sorger på jorden
det fanns
Varför minns jag väl så
allt som hände just då -
Ack, så länge sen
- tiden har gått
Det har grånat ditt hår
- än tillsammans vi går
lite långsamt, vi har ej
så brått
Nu är barnbarnens tid
deras tur att ta vid
och vi gamle, vi kan
mest se på
Det är så det ska va
och att åldras känns bra
medan minnena komma
och gå Maskros och fågeldrill Detta med människors möten
- de flesta går spårlöst förbi
men några sätter sina spår
blir till molnbarn med solstänk i
Blir till jubel och sång i själen
- till en blommande maskrosäng
- en näktergalsdrill i snåren
innan natten bäddar sin säng
Nog är det svårt att förklara
- och inget det tjänar väl till -
men livet skulle nog bli trist
utan maskros och fågeldrill
Och ett möte där våglängd stämmer
kan förändra en gråtrist dag
ge längtan och lust att leva
- ge vår vandring nya behag Varför Varför fäster man sig så
vid en del människor
- vad är det som gör
att de går raka vägen
in i ens hjärta
och bara stannar där
oavsett vad man gör
eller inte gör -
Har de månne en liten
silvernyckel, som kan
öppna alla lås, även de
som sedan länge varit
helt igenrostade -
Eller är det bara liksom
förutbestämt
att man ska mötas
för livets egen skull, eller
för växandets skull -
för den nyttiga orons skull En längtansdag Med solens strålar
i dina skrattande händer
ska du möta mig
och visa väg till
din blommande sommaräng
Med havets vågor
i dina varma ögon
ska du bjuda mig
sommarens första smultron
mellan dina läppar
Med den gröna färgen
djupt in i videsnåret
ska du måla en slöja
över din nakna hud
så jag inte bländas -
Med vinden i ryggen
hissar vi längtansseglet
sonm för oss långt bort
över vattens fria vidder
där sommarnatten tänder sina ljus I en stor skål Allt vad din längtan drömt
lägger du varsamt i en stor skål
blandar sköna möten med alla
ängar, skogar och stränder
solskenskyssar och månskensnätter
cikadornas sång i skymningen
och norrskenets flammande eldar
- allt du mött med glädje
Lägg i lite vildmarksgrönska
tillsammans med fjällvandringens
oändliga stillhet och havets rytande
när det vredgas i höstens tid
isviddernas panoramasökande
efter lufsande isbjörn långt borta
- utan närkontakt
Spetsa det hela med glädjen få höra
det lilla spädbarnets sakta jollrande
när det diat modersbröstet färdigt
och din älskade bäddar för natten
- med allt vad det innebär
Allt vad din längtan drömt
kan också bli verklighet, om du bara
har silvernyckel till fantasiskåpet
och inte glömmer bort dess existens
i vardagslivets kalla gråvädersdagar
- dem vi måste överleva Sommarmeditation Hängmatta spänd mellan två björkar
- härifrån följer jag
ett förälskat måspar
- vita vingar mot blå himmel
i en lustig lek
Helt nära
fladdrar en citronfjäril runt
till synes alldeles sorglös
Här har jag mitt paradis -
boken har jag lagt åt sidan
för att kunna knäppa mina händer
- skönare än så här
kan livet knappast vara
Humlan som brummade förbi
tyckte kanske detsamma
och den silvriga trollsländan
som landade så perfekt
på ett vajande grässtrå
anade måhända sin lycka
att ha fått födas just i dag Jag älskar regnet Jag älskar regnet som
smälter drivan varje varje vår
Jag älskar regnet, som
vattnar jorden ner till frö
Jag älskar regnet, som
väcker floden ur sin sömn
Jag älskar regnet, som
hindrar blomman från att dö
Jag älskar regnet, som
tvättar gatan ren från smuts
Jag älskar regnet, som
fyller brunnen till sin kant
Jag älskar regnet, som
öknen längtar efter så
Jag älskar regnet, det
är vår levnads bundsförvant
Regn, slå mot rutan -
Regn, skölj vår jord -
Regn kan vi ej vara utan
ej heller rena ord
Regnet, blott regnet föder
livet ur torkad mark
Regn, milda regn
dina droppar tröstar mig
- gör mig stark För att leva Vi måste ha längtan
någonstans inom oss
för att leva
- en fackla av lust
även i det vardagsgrå
något ofullbordat
som har med drömmar
att göra -
en tanke eller
en vision om något
som håller oss sällskap
i nattens vakna timmar
Utan längtan
stannar världen -
blodet i våra ådror
blir trögflytande
- nervtrådarna
totar sakta ihop sig
Längtan är
den gröna olivkvisten
i ökenland - källan
som håller oss levande På vandringsstigar Att få öppna en dörr
till någon där man i förväg vet
att man är längtad
- kanske är det snudd på lycka
Att få öppna en dörr
där det stiger värme emot en
önskar jag alla måtte få göra
på vandringsstigar genom livet
Att få öppna en dörr
där någon bjuder välkomstord
som kommer från hjärtat
är sol som får molnen att brista
Att få öppna en dörr
där kanske ingen på länge
har stannat och lätt knackat på
är något man väl aldrig glömmer Försök förstå Jo jag vet, det borde räcka
med lugna vardagsvärlden
som sveper om tillvaron
med sin varma mjuka filt
även i vågrörelserna
- om det inte vore för orons skull
Jag är inte målare eller musiker
jag bygger inga katedraler
- det gör istället andra
jag är inte ens någon riktig poet
men med dessa lite udda figurer
delar jag en oro, som jag inte själv
kan befria mig från, och inte heller vill
- det skulle vara som att stympa
en arm eller någon annan lem
- men livet är en balansgång
jag klarar inte heller oron, enbart oron
- behöver även vardagslivets vadmalsväst
Det finns inga tydliga gränser
mellan mina två världar
men övergångarna finns där ändå
och jag måste leva med dem
så gott det nu går
- både vara närvarande i nuet
och sökande efter något annat
i gemenskap och i samtal med någon
som också vet hur det är att pendla
Måhända att världen behöver
även de lite udda, som inte alltid
sover riktigt gott om nätterna Livsfilosofi Nej, jag vet -
livet upprepar sig inte
- den stund som var
kommer inte tillbaka
Vi slungas ibland
mot varandra
utan att riktigt förstå
Ibland kan vi kanske
ta emot kärleken
hålla den lite i vingen
känna den heta pulsen
mot naken hud
bara för att åter
glida stilla över
i den grå tystnaden
En del går där så trygga
livet igenom
men jag vet inte -
Kanske är det oron i själen
som gör att man lever
och öppnar sina sinnen
även om det också gör ont
när allt rasar samman
Det är bara i nuet
som vi äger en bit lycka | 
