Start | Biografi | Diktsamlingar | Teman | Tonsättare | Gästbok | Länkar | Kontakt
Örjan Samuelsson *
En lite småkulen söndagskväll i april 1970 mötte jag Birger Franzén för första gången. Jag hade sjungit läsarsånger och andliga visor i Alvesta Missionskyrka, där jag för övrigt hade börjat arbeta som ungdomsledare några månader tidigare. Just den här kvällen skulle jag enbart fungera som ackompanjatör till en kyrkosångare, men denne fick av någon anledning förhinder och jag fick rycka in.
Efter samlingen som var ganska välbesökt, steg det fram en man till mig. På ett lite sirligt sätt presenterade han sig och uttryckte uppskattning för min sång. I nästa andetag kom det:
- Jag skriver lite dikter och nu har en av mina vänner satt musik till några av dem. Skulle du vilja komma hem till mig och titta på dem och kanske se om du kunde sjunga någon för mig?
På så sätt kom jag att bli en regelbunden besökare hos Birger Franzén och hans hustru Elsa under de år jag var bosatt i Alvesta. Det var alltid något av fest över besöken. Ritualen var ungefär densamma, först något till livs och sedan in i arbetsrummet där Birger förvarade bandspelaren. Så fram med gitarren, upp med mikrofonen och sedan spelade vi in. Efteråt var det dags för samtal om allt sådant som var intressant att dryfta.
Jag mötte också tonsättaren Karl-Gösta Lundgren på det här sättet och fick genom hans musik kunskap om hur tonspråk kan användas tillsammans med ord. Inte minst blev jag själv inspirerad till att börja arbeta med musik på ett nytt sätt genom att söka ett uttryck i musiken som kunde fungera i harmoni med orden och tankarna jag upplevde.
Vad det egentligen var som drev Birger Franzén, uppskattad folkbildare, skicklig fotograf och poet med en allt mer växande läsarkrets att ta sig an en mer än trettio år yngre person på det sätt han gjorde, är än idag förborgat för mig. Men Birger blev min mentor och lärare och jag fick förmånen att genom åren arbeta tillsammans med honom i många sammanhang runt om i vårt land. Han hade en unik förmåga att intressera sig för dem han mötte. Vänner fanns det överallt. Och han höll kontakt genom telefonen, brev och per e-post när den dök upp.
Birger Franzén skrev om allt. Han hade upplevt livets allvar och sökt dess innersta mening. Hans dikter närmade sig alla de områden som är väsentliga för oss människor, vi som själva lever med frågor och tankar. Genom sin diktning men också genom att finnas och röra sig i vardagen och i det nära och enkla gjorde Birger poesin tillgänglig. Och så öppnade han vägen in i det som är kärnan i poesin, tankens stringens som får forma orden om livet till en helhet. Genom sina dikter gav han orden även till oss.
Det är snart fyrtio år sedan vi först möttes. Birger finns inte längre. Men hans ord lever hos oss och nu får vi vara med och förvalta hans uppmaning; ”Använd orden, den som äger orden kan aldrig bli fattig.” (ur Ord är så mäktiga, från diktsamlingen –att vara i någons varma tanke)
Örjan Samuelsson
