Start | Biografi | Diktsamlingar | Teman | Tonsättare | Gästbok | Länkar | Kontakt


Norden i våra hjärtan  

 



Nordens gräns är vår 

Res vart du vill uti Norden
-känn att du välkommen är
Gläd dig åt värmen i orden:
- gott att få se dig här
Island med varma källor
Norge med forsar och fjäll
Finland med sjöar och myrar
- skogssus i sommarkväll

Åland med tusende öars
härliga, vågstänkta strand
Sverige med järnmalm i berget
långt upp i samers land
Danmark med rika slätter
Färö med fåglar och får
Grönland med isklädda vidder
- bygder man ofta ej når

Visst har vi särskilda flaggor
- färgerna skiljer oss åt
korset har vi dock gemensamt
liksom vår väg framåt
Allting har fört oss samman
- språken, kultur, tradition
Norden uti våra hjärtan
gör oss till en nation

Tid är att nu öppna famnen
Baltikum står vid vår dörr
- där har vi vänner som aldrig
släktskapet glömt sen förr
Nu kan vi åter mötas
knyta på nytt nära band
låta historiska vindar
blåsa i nordiskt land

Upp

Jag har mött 

Jag har mött ett broderland -
bergen och dalarna kände jag igen
som mina -
bäckens dans mellan stenarna
var mig välbekant
och markens fornminnen förde tanken
till nordmäns vikingafärder.

Jag har mött ett broderfolk -
ingenstans var jag främling
plats fanns alltid vid bordet
ögat talte om glädje
gott var varje handslag
och hjärtats ärliga värme
känner jag än.

Upp

Norge 

Norge är dalarnas land
obeskrivligt sköna i solig sommartid
- tätt utefter bergväggen
smyger sig vägen i slinga efter slinga
tills den med hisnande stup
i yttersväng
och nervpirrande hårnålskurvor
äntligen når toppen
- så som den gör i Måbödalen
där Vöringforsen utan någon rädsla
störtar sig utför i regnbågsförgylld vattenlek
pressande sig med dovt dån
igenom den trånga fjällklyftan
på sin eviga, eviga färd
mot det fria havet.

Norge är fjällens land
ständigt inbjudande till vandringar
ut över stiglösa, öde vidder
med snöklädda toppar och jöklar
långt, långt bort
lockande till bestigning och upptäckt
- små fjällblommor vänder sina leende ögon
mot den värmande solen
och en mosnäppas ringande läte
blandar sig lyckligt med vinden
som sveper hårt över marken
där ofta en porlande fjällbäck
bjuder den törstige vandraren
gudadrycken framför andra.

Upp

Färöarna 

Med gråväder möttes vi -
med regn som slöjade naken kust
men solen lyste skönt över fjäll och dal
då vi tog farväl.
Vänner hade vi funnit
band hade knutits
och glädjen vi kände var stor.

Litet var landet
men öarna många
och ögat tröttnade aldrig
på ljusspelet över gröna sluttningar
där fåren betade sedan tusen år.

Torshavn ska vi minnas -
Studenterskolan i den gröna dalen
strövtågen ute på Tinganes
hamnen och båtarna
med linjer från vikingatid -
de gamla husen med grästorvstak
och nykonstruktioner i plåt och betong
färgglädjen och folkdräkterna
folkmuseum och forntidsfynd
och i Kirkjubö anade vi öarnas själ
i sten, i stock och mur.

Våg och regn sköljde Strömös kust
då Smyril med mjuka nigningar
lämnade Nolsös välkända silhuett
allt längre akteröver.
Kämpen och hans kone
- Österös nordliga utskär -
hälsade tyst från svunnen tid
och fågelbergens mäktiga stup
talte om drama och kamp.

Trollkonefingret på Vågö
pekade hotfullt mot skyn
medan molnbarn med skimmer i håret
lekte tafatt kring Kolter
och Hestös pyramidformade topp.

Nordland, broderland -
än en gång vill jag känna
dina sommarvindar kring pannan
följa stormsvalans flykt efter föda
låta blicken söka din kust
utifrån lugnat hav.

Upp

Island 

Så har en dröm blivit verklighet
en gammal dröm -
jag har satt min fot på sagans ö
på isens, eldens och vulkanernas.

Jag har gått över milsvida, öde lavamarker
över dina regnbågsfärgade svavelfält
där det kokade och bubblade
som i en väldig häxkittel
- en femhundragradig djävulsbrygd.

Jag har sett dina varmvattensprutande källor
som jättelika fontäner
sprungna ur jordskorpans glödheta inre
- jag har sett dina mäktiga forsar
där vattenmassornas dån
blandade sig med den eviga blåsten
- jag har stått vid randen av en krater
och drömt mig årtusenden tillbaka.

Island -
jag tar ett litet stycke
av din stelnade lava
med mig hem
och en stark längtan efter
att få återvända.

Upp

Karelen 

Länge, länge hade jag längtat
till de tusen sjöarnas rike
till Karelen - gränsland mot öster
till diktens och konstens bygder.
Med värme bjöds vi välkomna
till byar och trivsamma städer
från Lappeenranta i söder
till Kolis blånande höjder.

Mörka och tunga låg minnena
över krigskyrkogårdarnas stenar
där korsen och plattorna talte
om gränsbygd i ofredstider.
Om vilja att med livet värna
den jord som fäderna brukat -
de blommor som gravarna prydde
hade med kärlek att göra.

I Petkeljärvi naturpark
fanns skyttegravarna ännu
bland bombhål, likt sår som ärrats
- en mörk och makaber tidsbild
i skarp kontrast till den skönhet
som naturen här har skapat
med skogklädda, leende stränder
och glittrande, osmutsat vatten.

På friluftsmuseet i Lieksa
fanns bevarat för kommande tider
karelarens sätt att leva
att röja sin mark och svedja.
Här låg både loftbod och pörte
en ladugårdsbyggnad och kvarnar
bland det tjugotal hus som samlats
kring storstugan, konstfärdigt timrad.

Här var skogarna stora och mörka
och ofta långt mellan gårdar
som säkert gav sparsam bärgning
åt den som brukade jorden.
Karelen - du gränsland mot öster
du gav mig som färdkost, en kärlek
till bygden, trots gången tids barkbröd
som en främling har svårt att fatta.

Men kyrkornas mångfald måhända
kan skänka en del av svaret
- det andliga arv man här möter
från generationer tillbaka
är starkt nog att bygga ett liv på
är stort nog för hjärtat att hoppas
på framtid och fredlig samlevnad
- så har jag upplevt landet.

Upp

Åland 

Nog var förväntningarna stora
men de förverkligades förvisso -
Åland är värt en resa även för den kräsne
- inte något dramatiskt landskap precis
- vi var där inte när höststormarna
vräkte sitt vita, löddriga skum
över Getabergens vågbrytare i norr
- vi var där när solen sken
över kobbar och skär
och semesterfirande människor -
där Eckerös klippor och vikar
syntes locka de flesta.

Skön är skärgården -
far med färja mellan Långnäs och Kökar
ögruppen i syd
och du får en liten aning
- stig med andakt in i templet därute
där vildrosor växer vid väggen
- se på landskapet
det karga, vågspolade och vindblåsta
- se på väderkvarnar och de gamla kyrkorna
byggda för både försvar och andakt
- se på Kastelholm och Jan-Karlsgården
på Bomarsunds fästningsruiner
och igenvuxna, slumrande kyrkogårdar.

Ja Åland är Åland med allt vad det innebär
av kamp, kultur och historia
av idyll och storvulenhet i lagom växling
- av envis möda för liv och existens.

Upp

Bornholm 

När solens röda skiva
steg upp ur havet vid Svaneke
och med sina strålar väckte trut och mås igen
då förlorade vi den första biten av vårt hjärta
- här kände vi oss hemma -
Nexö, Gudhjem, Tejn, Allinge och Sandvig
låg som ett pärlband efter vägen
som mjukt slingrade sig fram
genom sommargrönt landskap
- här fanns ingen stress -
flanerande människor samsades väl med bilarna
på städernas smala, backiga gator
där varje hus var en liten idyll
av korsvirke och klängande rosor.

Vid Helligdomsklipporna stannade vi länge
- människohuvud i klippan
hade skapats av våg och vind
och vid Jons Kapel njöt vi av de lodräta stupen
där bränningen bröts till sprutande kaskader.
Skönt gick stigen nära havet
ända till det mäktiga Hammershus
vars stolta ruiner vi närmade oss mer och mer
med glädje och förväntan
- en historisk borg
en av Europas största
minnande ännu om strider och land i ofred.
Tvenne lejonhuvud har havet här format
liksom på lek då östan spänt sina krafter.

Säreget landskap bjöds oss i norr
där Hammarens blommande snårskog
plötsligt gick över i stenig kust
- rester av boning och tempel
gav oss bevis om bebyggelse
långt tillbaka i tiden.

Längst i syd bredde Due Odde ut sin famn
av den vitaste, finaste sand
och vindpinad tallskog gav nödigt lä
för tält och de många turister
som i alltmer ökande skaror
feriefröjder här söker.

Här har keramiken gamla anor
- i verkstad och i många fabriker
formas med skickliga händer
en lerklump till de skönaste former.

Bornholm - du vänliga ö
du har fått nästan allas våra hjärtan
för din mjukhet, din vildhet, din särart
- den skönaste delen av Danmark
en glimrande pärla i Norden.

 

Upp

Färdminnen 

Då man är ute och reser
lämnar man en bit av sitt hjärta
i någon liten by efter vägen
tänker - hit måste jag återvända
till en äng som sluttar mot gården -
till havet där dyningen stänker
eller kanske till en ödemarksstuga
där nässlorna frodas vid knuten
och vildapeln blommar om våren.

Då man är ute och reser
lämnar man en bit av sitt hjärta
till någon som man byter ord med
under rasten, när dagen lider -
kanske till en ryggböjd bonde
med arbetets hårda händer
men med värme i blicken och rösten
när han lågmält främlingen frågar
om han vill dela en enkel förplägnad.

Upp

Produktion: KomakinoMedia. Allt innehåll copyright © 2017 Birger Franzén. Besökare: 405522