När ögat slocknat har
Sorg- och tröstedikter av
BIRGER FRANZÉN
Teckningar: SIV ANDERSSON
Ett mänskoliv Ett mänskoliv, när det är bäst
är vid en kärlekslåga fäst
och korset visar vägen
Så lär oss leva för varann
i ödmjukhet och vilja sann
Vår bön, o Gud, är trägen! Naken sorg Då man bäst skulle behöva orden
äger man dem inte -
orden som skulle trösta
och ge nytt hopp -
glädjen har så många ord
men sorgen nästan inga
- är det därför sorgen är så svår?
Då man bäst skulle behöva orden
får tystnaden tala
och gör väl så också
men Gud –
vad jag hade önskat några ord
några goda ord
några hjälpande ord
då du kom med din nakna sorg
Då sorgen möter oss Det går aldrig att gå runt omkring
då sorgen möter oss på vägen
bara rakt igenom –
Detta är den enkla visdom
som jag vill lägga i din hand
- och innerst inne
vill kanske sorgen oss bara väl
på sitt sätt
fast vi har så svårt att förstå
- men jag tror att den vill
bana väg för glädjen
Bortom natten finns alltid en dag
bortom molnen finns alltid en sol
bortom smärtan
finns alltid en fröjd
Det går aldrig
att gå runt omkring
bara rakt igenom
– rakt igenom
Snart ser jag land Vad gav du mig – LIV
- snart är det dags att summera
att skriva det sista loggboksbladet
och styra mot stranden –
Stormen har lagt sig
och dyningen vaggar blott båten
- snart ser jag land
och fyren som varnar för bränning
gäller blott hålla kursen rak
till dess hamnpiren
öppnar sin famn
Skönt är att segla i gryningen
men också i sena aftontimman
gott är att känna den trygghet
som havet också förmedlar
mitt i den otrygga tillvaro
som en sjöfarare
alltid fått känna –
Stort är till slut
att få ankra för alltid
och lägga segel och roder
i den store SKEPPARENS hand
Som ett vattenflöde Du som fötts till dessa sköna dalar –
öppna örats port, hör vinden talar!
Som en mässkrud prunkar hage, äng
Koltrastsången tar vi till vårt öra
en nocturne till kvällen vill vi höra
innan natten stämmer harposträng
Vi som en gång fått en gudagåva
vi har också fått en värld att lova
även om det strides mycket här
Låt oss alla kärleksbudet sprida
hjälpa dem, som vandrar vid vår sida
söka det som fram och uppåt bär
Kanske finns det mollklang vissa dagar
och en vemodston, som sakta klagar
när en vän har nått en okänd gräns
Men där bortomvid kan stjärnor tända
altarljus, och budskap till oss sända
Som ett vattenflöde starkt det känns!
Frågorna får svar Från liv till död, så fort det händer
om morgondag ej löfte finns
- förtröstansfullt
vi tar en dag i sänder
så hastigt grumlas ögats lins
Den hand vi nyss i glädje tog
blev kall när sorgevinden drog
Snart vilar du i jordens sköte
så stilla gick du stigen fram
mot skymningen
- där fick du viktigt möte
du evighetens ljus förnam
Så vill vi tro, som stod dig när
och saknar dig så mycket här
Men vad du skänkt din stund på jorden
och vad i tankar du oss gav
det bär oss nu
- de varma goda orden
och gärningen läggs ej i grav
I våra hjärtan finns du kvar
och en gång frågorna får svar
Sorg Det är så tomt
och så tyst i dag
- så mörkt
fastän solen skiner
när sorgen har lämnat
sitt sista bud
bakom fördragna
vita gardiner
Det var väl något
man väntat på
fast man inte
ville vänta
- man hade tänkt
- kanhända ändå
Men sorgen kräver
med ränta
Då är det bara
att tyst ta mot
Fastän solen
därute skiner
så känns det så tomt
så öde med ens
bakom fördragna
vita gardiner
Allt ska nog gå bra En gång ska vi alla dö
på något sätt
- vilket sätt vet vi inte
och gott är väl så
Det finns ond bråd död
och ett sakta avtynande
- så svårt att förbereda sig
för det oundvikliga
men vi var inte heller
förberedda för livet
- födelsens smärta
minns vi inte något av
livet skänktes oss bara
- helt oförberedda
började vi andas och skrika
allt gick ju bra
Kanske ska vi inte ängslas
för döden heller
- allt ska nog gå bra
Livets tråd Hur skör är icke livets tråd
hur klent dess fundament
Vi står där ofta utan råd
när tåren ögat bränt
Hur lätt en låga blåses ut
en blommas stjälk bryts av
- en vind, så är det vackra slut
som leendet du gav
En dag är icke livet mer
en vårdag byts mot höst
Vi fattar ej hur fort det sker
- vi söker efter tröst
Om än en låga blåses ut
och blommans stjälk bryts av
så kan ej livets grund ta slut
och läggas tyst i grav
Där finns fördold en stjärnebro
till rymd som ej vi vet
men anas kan i stund av tro
på Guds barmhärtighet
Som anas kan i blomst och strå
i varje jordat frö
Allt levande ska slutet nå
men livet kan ej dö
Vindsång mot natten Allting här på jorden
ska slockna en gång
ett hjärta, en blomma
en tanke, en sång
Men något ska födas
ur tystnadens grav
och kanske bli stjärnor
som minns vad du gav
- ja kanske bli solar
av rymdvida mått
att lysa upp stigar
där ängslig du gått
Där någon sen vandrar
som du gjort en gång
och tackar för blommor
att älska, och sång
för vänskap och kärlek
där hjärtat fått svar
på alla de frågor
vi bär på envar
- för vinden som kommer
från ingenstansland
och vågen som vaggar
oändlighetsstrand
Bortom jordiska gränser Starkare än stålet är blomman
starkare än hatet är kärleken
starkare än döden är livet –
I allt det bräckliga
och det till synes svaga
finns det en obändig styrka
som inte låter sig förklaras
En gång ska förvandlingen ske
och glädjetårar skölja bort
den skumma hinnan
för våra ögon
så att vi kan se klart
långt bortom
alla jordiska gränser
Det är om aftonen Det är om aftonen
man lägger sig till vila
- ett tröttat huvud
söker nattens ro
När solen sänker sig
mot skogens bryn
en fågel alltid
flyger till sitt bo
Det är om aftonen
som blomman sluter bladen
och daggen svalkar
markens gräs och strå
När sommardagen
lider mot sitt slut
ska allt till rofylld
trygghet återgå
Det är om aftonen
man knäpper sina händer
i tacksamhet för allt
som dagen gav
Nu skrämmer inte
mörkrets skuggor mer
- en stjärna lyser
nedlagd vandringsstav Tre minneslundar 
Minneslunden i Viby
Minneslunden i Moheda
Minneslunden i Alvesta (Foto: Margitta Lennartsson)
| 
