Start | Biografi | Diktsamlingar | Teman | Tonsättare | Gästbok | Länkar | Kontakt


Vågen lugnar sig mot stranden (1998) 




Öde 

- att ha fått ett litet stänk
av den oro som skapar dikt
- för lite att göra något av
men för mycket
för att kunna sova utan drömmar

Upp

Någon 

Någon att tala med -
som vet något
om både ordens
och tystnadens
nödvändighet
- som kan känna
huds längtan
och besatthet
- utanförskapets
ständiga sökande
efter uppvindar
i gråvädersdagar
- sömnlösa nätters
rop efter en själ
eller en stjärna

Någon att tala med -

Upp

Tanken 

Tanken söker och söker
något att stanna och drömma vid
stunder av ro och lycka
fjärran i svunnen tid
Än är den långt, långt borta
vägrar att fångas i nuets bur
- svindlande stup och höjder
drar den vingkraften ur

Tanken äger vi alla
böjer sig inte för någon makt
väckes i natten stundom
för oss till okänd trakt
Trotsar det mest förbjudna
korsar de stigar vi aldrig gått
vilar vid hemlig källa
- tack för tankar vi fått

Upp

Trädets trygghet 

När jag sitter vid ett träd
känner jag trädets trygghet
hur det även i stormen
litar på sin förmåga
att kunna stå emot

När jag sitter vid ett träd
blir jag ett med trädet
ett med hela skapelsen
med fåglarna i trädets krona
och markens blomster

När jag sitter vid ett träd
ett mycket gammalt träd
känner jag släktleden före mig
och de som följer efter
hur vi förenas i trädets trygghet

Upp

Bara detta enda 

Bara en enda sak
vet jag säkert om livet
- man måste få känna sig
älskad
åtminstone av någon

Åtminstone någon
måste tro på en
även i misslyckandets stund
när alla himlar rasar
- annars finns man inte

eller vill inte finnas
- så enkelt är det
och så svårt
Någon måste tända en låga
när natten är som mörkast

Bara detta enda vet jag
med stor säkerhet

Upp

Att söka gläntor 

En glänta i skogen
där solen silar fram
mellan mörka granar
En glänta i livet
där själen kan få ro
och uppladdning
- en rastplats

Vi behöver gläntor
andliga viloställen
längtansgräs och
smultronstigar
för livsrytmens skull
och för att överleva
all frusenhet -

Vi måste söka gläntor
- kanske vi finner
i ett möte med någon
bortom allfarvägarna
- kanske måste vi
gå helt vilse ibland
för att finna -

Upp

Lovsång i vårens tid 

När vintern har vikit
för värmande vind
och vårblommor
knoppas på äng -
vi faller på knä
för att tacka Dig Gud
med lovsång
för skapelsens under

Nu lämnar vi missmodets
gråtande gränd
och upplever
undret på nytt
- hur livet kan väckas
ur hårdfrusen mark
Tack Gud -
vill mot höjden vi ropa

Tack Gud, vill vi viska
i sol som i regn
i grönskandets
andlösa stund
En kyrka med orgelbrus
öppnas som förr
i lunden
den ljusa och sköna

Upp

Sommardag vid Furen 

En mask, en myra, en gråsparv
en fjäril som fladdrar förbi
ett barn som nyss lärt sig att krypa
kan kanske en sommarsång bli
Ett barn med tummen i munnen
och ögon så friska och blå
är del av det skapelseunder
som ingen förunnats förstå

Små vågor rullar, se molnen
så tunna och lätta som fjun -
jag nuddar ett barn lätt med handen
som vilar i sin paulun
Svagt hör jag asplöven viska
en visa som bara de kan
om allt som är fint här på jorden
så länge vi älskar varann

Men runt omkring oss finns hatet
som lätt bryter godhet omkull
- jag ber för de svaga i världen
för barnen och framtidens skull
Snart kväll och tanken får vila
som trollsländan vilar på strå
Tack Gud för en dag skön som denna
- håll handen främst över de små!

Upp

En sommarsång 

Jag längtar till havet
med dyningens sång
för klippan på vågspolad strand
I sommarnattsskymningens
blåbleka ljus
vill tankarna fara så vida

Jag längtar till hagmark
och ängsslåttertid
därhemma på barndomens gård
till vandring i skogen
en försommardag
när vinden i kronorna spelar

Jag längtar till vägskälets
midsommardans
med kärlig och ungdomsvarm lek
till allt vad jag drömde
då hjärtat var ungt
och sorgen ej fått något fäste

Jag längtar till något
men vet inte vad -
jag söker en livsglädjens ton
Långt bortom jag anar
ett celloackord
en sommarsång tonsatt för själen

Upp

Skärgårdssommar 

Se den härliga tiden är här
den vi längtat så länge, min vän
som vi håller så innerligt kär
tänk att sommaren kommit igen!
Nu är tid för att njuta av sol
nu är tid för att bärga vårt hö
Är du spelman, ta fram din fiol
sjung en visa från din skärgårdsö!

Se hur blommorna bugande stå
hur de lyser från hage och äng
käringtand, ärenpris, baldersbrå
bäddar åt oss en sommarskön säng
Nu är tid för att älska, min vän
älska livet för allt vad det ger
Är du gammal, nog minns du väl än
ungdomsåren, och kanske du ler?

Se hur viken får silvriga stänk
när en mås plötsligt dyker däri
varje dag ger en kärlekens skänk
bär en sång och en mjuk harmoni
Nu är tid för att drömma sig bort
lämna vardagens många besvär
Minns att sommarens tid är så kort
låt oss njuta den när den är här!

Upp

Allt har sin tid 

Allt har sin tid
kärleken sin
och åldrandet sin

I dag öppnade sig
den första röda rosen
i min trädgård
- den vet inget om
förgängelse
Och det unga paret
som jag nyss gick förbi
i parken
varken hörde eller såg
så sammanflätade
- inte tänkte väl de
på döden

Allt har sin tid -
rosen har sin
och avskedet sin

Men i dag vill jag leva
bland rosor och minnen
I dag vill jag vakna
till fåglarnas jubelkör
utanför mitt fönster
vandra fritt i sommarlandet
bland bugande blåklockor
prästkragar och vallmoblom
I dag vill jag lyssna
till jordens hjärta
och låta mitt eget hjärta
fyllas till brädden
av tacksamhet och evighetstro

Upp

Glädjen och leendet 

Glädje kan spridas
på många sätt
tänd ett ljus
eller sjung en sång
läs en dikt med ord
som alla förstår
köp rosor i stora fång

Glädje är något
vi måste ha
när vårt liv
blir en aning grått -
ge en kram min vän
en hjälpande hand
och allting känns åter gott

Glädje är blomman
på vandringsstig
mest får den
som är snar att ge
glöm ej bort, om ej
du någonting har
så kan du försöka le

Glädjen och leendet följas åt
från begynnelsen är det så
sjung en sång, tänd ljus
sprid dikter min vän
på vägar där mänskor gå

Upp

Sök mig 

Sök mig i månens ljus
vid klippan på vår sagoö
en natt som är tyst och mjuk
då alla ljud har ebbat ut
Ty vänskap är ett kostbart ting
som du kan få av mig

Sök mig i ängens blom
i skogens skira spindelväv
då daggen ger silvertråd
en morgonstund i soluppgång
Ty kärlek är ett kostbart ting
som du kan få av mig

Sök mig i fågelsång
i gökrop uti vårens tid
när dimman har lyft sitt dok
och inga sorger längre finns
Ty vänskapen och kärleken
finns till för dig och mig

Sök mig i längtansland
där kärleken får bygga bo
och vänskap blir lösenord
så länge jorden är vårt hem
Ty livet är ett kostbart ting
som vi har fått till låns

Upp

Jourhavande medmänniska 

Klockan är över midnatt
ännu har ingen ringt
kanske blir det en lugn natt
- hoppas så åtminstone
men jag är beredd att lyssna
på någon som har det svårt
just denna natt
beredd att trösta
om så är möjligt
kanske också vägleda
- bara så svårt
att just då
finna de rätta orden
- nu kom första signalen -

Det kom ytterligare två
- tre helt okända människor
vad kunde jag säga dem
kunde mina ord betyda något
i deras nattliga vånda -

Hade helst velat ta bilen
gjort hembesök hos alla tre
sett dem i ögonen
hållit om dem en stund
då kanske - men jag vet inte
vet inte ens
om de lever i morgon
- jourhavande medmänniska
har så plågsamma begränsningar

Upp

Glädjen och sorgen 

Vi möter dem båda två -
de har alltid något
att lära oss
utan att vara alltför
påträngande
men de ritar sina streck
i känslig hud

Sorgen vilar på stegen
medan Glädjen
är mera snabbfotad
- gömmer sig kanske
i vildhallonsnåret
för att se om vi hittar
- skrattar oss sedan
kanske rakt
i ansiktet

Sorgen hänger sina dukar
av grå vadmal
under vilka vi hukar oss
- båda har alltid del
i vårt växande

Upp

Kärlekens händer 

Stillnad är dagen -
kärlekens händer
når oss från höjden
vår själ får ro
Dagens bekymmer
sakta nu viker
Se hur den formas
tillförsiktens bro

Tystnaden talar -
jordiska böner
stiger från djupen
om frid och ljus
Stjärnornas mångfald
viskar till hjärtat
Livet är inte
bara jord och grus

Människa gläd dig -
vila i trygghet
Skapelsens Herre
oss ser envar
En gång vårt öga
skådar en himmel
där alla frågor
slutligen får svar

Upp

Jag bär på en sång 

Jag bär på en sång -
den spränger alla gränser
en sång om lycka
given alla folk
Jag ber i min bön
att alla krig ska sluta
min längtan är stark
få vara livets tolk

Jag bär på en dröm
att alla ska bli vänner
att ingen längre
hatar och förstör
Jag ber i min bön -
så barnslig kan den tyckas
att inte en själ
av svält och armod dör

Jag bär på en sång
i djupet av mitt hjärta
att bara goda
tankar ska bestå
- att allt som är gott
ska sprida sig på jorden
föröka sig snabbt
och himmelriket nå

Upp

För vår frusenhets skull 

Så mycken kärlek
som aldrig når hamn
och mänskor som gråter
i kärlekens namn
Med varma händer
vi kunde ge tröst
och lösa upp knuten
i ångestfullt bröst

Men vi går frusna
och väntande på
att någon ska ge oss
vad vi längtar så
Vi går där blinda
och kan inte se
att det vi behöver
det måste vi ge

Vi stänger inne
och låser vår själ
och missförstår ofta
när nån vill oss väl
Så mycket kärlek
som tyst går i grav
och smekningar varma
som aldrig blir av

Upp

Vänskapens blomma 

Jag vandrar längs stranden
i höstdis om kvällen
och söker i sanden
ett spår av din fot
En sommar har svunnit
den blev nog vår sista
Nu finns inget hopp mer
att luta sig mot

Vi känner nog båda
hur allting förändrats
hur livet självt ändrat
i drömmar vi drömt
Vi skildes som vänner
och skall nog så bliva
Det bästa vi upplevt
kan aldrig bli glömt

Nu växer en blomma
i tystnadens skugga
det kan inte höstkallt
och frostnatt rå på
Den blomman är vänskap
ur kärlek utsprungen
och lyser i vardagens
gråaste grå

Upp

Höstkyss mot min kind 

Hösten trycker sin
blöta mule
mot min kind
blåser mig i örat
anförtror mig en
hemlighet
- det är jag som bär
livet i min hand

- i min famn
finns redan
alla vårens knoppar
i tryggt förvar
- bli inte förskräckt
om jag blir lite
burdus ibland
och låter regnet
smattra
mot din ruta -
det är bara
för livets skull
för växandets skull
för vårens skull -

Sade hösten
och tryckte åter
sin blöta mule
mot min kind

Upp

Övervintring 

Skönt med allt
som klarar en övervintring
fågeln som flyttar
ett frö i mörka mullen
en spröd liten planta
under lövhögen
och kärleken i ett hjärta

Allt är utsatt för påfrestning
allt kan dö
eller ta allvarlig skada
in i livsroten

men mycket trotsar också
vinterkyla och snöstormar
och långa tider utan näring

En fjärilsvinge och ett frö
kan väckas av solen
en planta av ett milt vårregn
och kärleken
kan blomma upp på nytt
mitt i den grå vardagen
även i hastigt möte
- den kan övervintra
belyst av en stjärna

Upp

Gråvädersdagar 

Det är dagar som dessa
det känns svårt i hela kroppen
- gråvädersdagarna
med bistert isande vind
som långsamt tränger igenom
även den varma islandströjan
när jag liksom på trots
ändå går min vardagsvända

Det är dagar som dessa
som tvivlet nästan börjar gro
om någon ny vår är möjlig
och om ny glädje kan tändas
för alla dem som nu gråter
runt världens alla våldshörn
- gråvädersdagarna
sätter spår även i själen

Det är dagar som dessa
man kanske måste lära sig älska
åtminstone stilla försöka
att finna glädjen på djupet
den glädje som har sina rötter
i en tro som format världen
- gråvädersdagarna
kanske behövs för livets skull

Upp

Tidig vintermorgon 

Det har snöat stilla i natt
årets första riktiga snöfall -
Gnistrande vita ligger fälten
allt är som förtrollat
i den tidiga morgonens andakt

Ungbjörkarnas ärebågar
vid sidan av den smala skogsvägen
får mig att tänka på julottefärd
det är bara hästbjällrorna
och hovarnas dova dans
som jag själv får skapa
med min egen fantasi

Allt är saga -
en liten harpalt
sätter sig på bakbenen
där borta i skogsbrynet
för att lyssna och speja
innan den skuttar vidare
sättande sina mjuka spår i snön

Allt är högtid -
ett förunderligt skådespel
ett hisnande ögonblick av renhet
En vintermorgon att minnas
innan vardagen vaknar
med alla sina ljud
trafikbuller och hårda mänskoröster

Upp

Möte med lyckan 

I går hände något
som jag aldrig glömmer -
jag fick se lyckan, helt oförberedd
med två människor inblandade
platsen, avdelning 27 Växjö lasarett

De satt båda i rullstol -
han nyss benamputerad efter kallbrand
med ny ledbar protes ända från låret
Hon hade mörka glasögon med sidoskydd
för sin stora ljuskänslighets skull
totalförlamad
kunde bara vrida på huvudet lite
rullstolarna mitt emot varandra, nära

Han höll hennes händer i sina
snart skulle de få resa hem igen
sjukhustiden närmade sig slutet
för dem båda - för denna gången
nu planerade de för framtiden

Jag har sett kärlek lysa ibland
men knappast aldrig som nu
- lyckan var så total
allt skulle nog gå bra
de skulle ta hand om varandra
- jag glömmer aldrig

Upp

Ingenting är självklart 

Ingenting är så självklart nu längre
- i dag väcker mig solen
i den ännu lite svala
morgontimman, men
hur blir det i morgon -

Ingenting är så självklart nu längre
när åldern bjuder på
allt tätare avsked
av vänner som stått nära
- plötsligt finns de inte mer

Ingenting är så självklart nu längre
- det gäller ta vara på stunden
den goda lyckliga stunden
med än större tacksamhet
- låta tanken vila i nuet

Ingenting är så självklart nu längre
- självaste livet är bara nåd
att få vakna och sträcka lemmarna
få känna att även själen
mår bra, men ingenting är självklart

Upp

I gott sällskap 

Jan Arvid Hellström - tack för att
du blev mitt sällskap i en sömnlös natt
gav tröst och ro och tydligt angav vägen
Din ande skiner än, fast bort du for
så hastigt dit där längtans själar bor
Till rymder som är mer än bluff och sägen

Din dikt kom till mig, tydligt klar
och ändå blev det inga enkla svar
på hjärtats frågor som jag sökte lösa
Du tog mig med till skilda land och folk
du blev min färdkamrat, en resvan tolk
med kunskap om de källor man kan ösa

Vi möttes några gånger blott
men i din dikt så har jag nu förstått
att vi var barn av samma längtans moder
Att söka Livet - fast det ej är lätt -
till syvende och sist är enda sätt
att ge vår livsbåt ett sjödugligt roder

Jan Arvid Hellström - tack för att
du blev mitt sällskap i en sömnlös natt
när höstregn smattrade rätt hårt mot rutan
När morgon randas tar jag nya tag
att lösa livsproblem av skilda slag
Jag hör en sång till knäppningar på lutan!

Upp

Händelse med eftertanke 

I går såg jag en man dö -
troligtvis tog han sista
andetaget
mitt i en jublande Brahmskonsert
medan stråkarna varsamt viskade
till oss och till varandra
i ett lyriskt avsnitt
Hans vänner såg
hur han sjönk ner i stolen
- någon gav konstgjord andning
utan märkbar framgång
- sedan bars han stilla ut
till den larmade ambulansen
- bara några få såg
vad som hände på första balkong
Musiken ökade i styrka
blåsare blandade sig
med slagverk och stråkar
i stor mäktighet
- upplevelsen blev total

Tänk att få sluta så
när livet levts färdigt en dag
med några vänner vid ens sida
mitt i en jublande Brahmskonsert
med jordisk musik i ena örat
och himmelsk i det andra
i skön harmoni
Men jag kan också tänka mig
en liten lågmäld visa
med viskande kärleksord inflätade
- på glid mot osedd strand
i en vindsång mot natten
- jag kan tänka mig . . .

Upp

När någon dör 

Så lätt går det alltså
- att dö
Ambulansen hämtade dig
- halvsittande på båren
bars du in -
lugn färd till lasarettet
sen kunde du ganska snart
ta det sista andetaget

Så svårt är det alltså
att bli kvar
med alla tårarna
- med hela den ofattbara
sorgen -
med allt som måste ordnas
och fogas in i
nya livsmönster
- så lätt och så svårt

Upp

Livets tråd 

Hur skör är icke livets tråd
hur klent dess fundament -
vi står där ofta utan råd
när tåren ögat bränt
Hur lätt en låga blåses ut
en blommas stjälk bryts av
en vind, så är det vackra slut
som leendet du gav

En dag är icke livet mer
en vårdag byts mot höst -
vi fattar ej hur fort det sker
vi söker efter tröst
Om än en låga blåses ut
och blommans stjälk bryts av
så kan ej livets grund ta slut
och läggas tyst i grav

Där finns fördold en stjärnebro
till rymd som ej vi vet
men anas kan i stund av tro
på Guds barmhärtighet
Som anas kan i blomst och strå
i varje jordat frö
Allt levande ska slutet nå
men livet kan ej dö

Hur svårt att fatta livets bud
i sorgens bittra stund
Att leva är att tro på Gud
- det är vår enda grund

Upp

Så utlämnad 

I smärtan är man alltid ensam
- när de glödheta spjuten bränner
När man kramas av järnhanden
utan barmhärtighet
är man så sårbar
så utlämnad -

Sorgen kan många gånger delas
bäras av varliga händer
till någon viloplats
där den kanske långsamt
vaggas
till någon sorts ro
och förtröstan

men i smärtan
- den fysiska smärtan
är man alltid ensam
- därför skrämmer den så
inget medlidande i världen
kan ge någon svalka

Upp

Känslor 

Varför längtar vi så
efter sol och värme
efter beröring och kärlek
Varför sörjer vi så
när någon lämnat oss
i tillvarons många skuggsalar

Varför kändes hans hand
eller hennes
mera levande än
alla andra händer
som smekt oss i skymningen
eller soluppgången

Varför lider vi så
när vi ser det lilla kidet
som fastnat med foten
i den rostiga taggtrådsrullen
slängd i sommargräset
eller det drunknade barnet
vid älvkanten

Varför är livet ibland
så svårt att leva
- så ohyggligt svårt
Varför finns inga svar -
varför finns ingen sann tröst
när hjärtat håller på
att sprängas -

Men också
- hur kan vi glädjas så
över vårens allra första
utslagna tussilago -

Upp

Med silvernyckel 

Förunderligt detta
- dagligen mötas vi
hälsar pratar
kramas kanske
möts igen
lever nära
hälsar pratar
planerar
kommande möten
utan att beröras
särskilt mycket
längst inne

Så plötsligt -
som en vindpust
innan fågelsången
helt tystnat
för dagen
och asplöven
slutat dallra
kommer någon
med silvernyckel
och öppnar -

Upp

Liten vaggvisa 

Se hur solen nu går ned
öser guld med silversked
går till ro för natten
Vågen rullar in mot strand
somnar när den känner land
så gör alla vatten
när det går mot natten

Sov du lilla gullevän
snart så leker vi igen
men först kommer natten
Månen lyser stor och rund
ute skäller visst en hund
skrämmer nog bort katten
i den mörka natten

Gullevän kan sova trygg
här finns ingen som är stygg
mjuk och skön är natten
Dockan blundar i sin säng
blomman ock på sommaräng
även i rabatten
dricker dagg om natten

Nu om blott en liten stund
kommer barnens vän John Blund
tassande i natten
Håller upp sitt paraply
till dess morgonen ska gry
lyfter sen på hatten
som han bär om natten

Upp

Sammanlänkat 

Allt hör ihop och samman -
elden måste ha glöden
isen behöver vatten
- livet måste ha döden

Dikten behöver sången
tanken måste ha orden
blomman behöver fröet
- fröet måste ha jorden

Glädjen behöver skrattet
havet måste ha floder
längtan behöver möten
- båten måste ha roder

Allt hör ihop och samman -
sorgen måste ha trösten
trädet behöver frosten
- den ger färgprakt åt hösten

Upp

Låt oss kunna stå öppna 

Låt oss kunna stå öppna
för allt som livet ger
för sorgen som möter på vägen
för kärlek, när undret sker

Låt oss kunna stå öppna
för lidande och nöd
och räcka ut handen åt någon
och ge av vårt överflöd

Låt oss kunna stå öppna
när livet bjuder fest
När sorgen och kärleken blandas
kanhända livet är bäst

Låt oss kunna stå öppna
- vi lever blott en gång
Tag vara på stunden som skälver
av kärlighet och av sång

Låt oss kunna stå öppna
vid evighetens port
- förtröstansfullt erkänna även
de många felval vi gjort

Upp

Höststädning 

Jag städar min trädgård
- eftertänksam
skär jag ner perennerna
som varit till sådan glädje
- bär bort dem
i stora korgar
de har gjort sitt
för i år
men kommer säkert tillbaka
när vårsol väcker

Snart ska jag nog själv
bäras bort till vila
efter min stund
här på jorden
- har jag varit
till någon liten glädje
ska jag också komma tillbaka
- kanske
som en liten blomma
när vårsol väcker

Upp

Sista mötet 

Död - vem är du -
Sällan tillägnas du lovsånger
desto mera klagolåtar
när du går oss till mötes
i skymningslandet

Är du den gode vännen
som talar med lugnande röst
och lägger våra liv tillrätta
efter livets alla villosteg
- vart för du oss?

Det finns så många legender
men ingen enda vittnesgill
kan orda om mötet med dig
Det finns så mycket ängslan
men också förtröstan

Dock - livet ger inget val
- ingen lyckas väja undan
när tiden omsider är ute
När gränsöverstigandets stund
nalkas - må vi då mötas

Endast en bön har jag då
- torka några av de tårar
som kanske vill tränga sig fram
Tala milt till mina nära
- sjung en visa som värmer -

Upp

Efter sjukhusbesöket 

Ibland behöver vi kanske
en påtaglig påminnelse
att livet är ändligt
- jo visst vet vi
och ändå -

Vad gör vi av våra liv
våra ändliga liv
i den grå vardagsvändan
- tar vi vara på glädjestunderna
som det lilla barnets
snabba leende
den lätta vänhandssmekningen
svalparets återvändarlycka
måsvingeleken mot blå himmel
över viken
igelkottsbesöket i skymningen
och maskrosängens glädjeskratt

Det stora i livet kostar inget
är det därför
vi låter det gå förbi
i vårt jagande efter vind
i otålig väntan på något
- men livet är nu
precis nu -

Upp

Av ändlösa mått 

Att livet tar slut
är det enda vi vet -
men när det ska ske
är Guds hemlighet

Om hur det ska ske
får vi ej heller svar
och lika fördold
är frågan om - var

Det finns dock en kraft
utav ändlösa mått
i allt vad som sker
- vi har nog förstått

När stormen går fram
och då blixtarna slår
så hukar vi oss
där ängsligt vi står

Men lugnet tar vid
i en regndroppes fall
- så bida vi må
likt vågornas svall

Som de når sin strand
ska vårt liv plånas ut
och frågor som ställts
får svar nog till slut

Upp

Under en grästorva 

Det är bara så -
dagen närmar sig
oundvikligt
då min stund på jorden
är fullbordad

Vad sedan - budskapen
är så motsägelsefulla
Evigheten är inte gripbar
- förvandlingsdramat
både lockar och skrämmer

En askhög får det bli
inget sakta multnande
- likgiltigt måhända
var askan jordas
men kanske ändå -

under en grästorva
och viskande trädkronor
med fågelsång i gryningen
och uppståndelsens löfte
präntat i hårda stenen

Upp

Ingenting skrämmer mig 

I natt har mitt liv klarnat -
jag har på avstånd
sett det gyllene målsnöret
mot blå himmel
- med ena foten
står jag nu ännu stadigare
på jorden
medan den andra foten är beredd
att ta steget
- det oundvikliga

Nu ljusnar det sakta -
Utanför lasarettsfönstret
ser jag en grå aprilhimmel
- morgonens första måspar väsnas
i livsbejakande glidflykt
slår sig sedan ner på taken, parvis
- våren dröjer länge i år
men den kommer

Livet låter sig inte besegras
inte ens av döden
trots dess ständiga närvaro
men får aldrig sista ordet
- snart kommer vitsippebackarna
lysa vita som vårbrudar
sen slår maskrosen ut igen
- min älskade blomma

I natt har mitt liv klarnat -
någon sömn behöver jag inte
och ingenting skrämmer mig
nu längre

Upp

Tanken svindlar 

Snart är natt och jag vill sova
bara låta tanken gunga
bort mot längtans horisonter
lyssna lugnt
till vågens mjuka rullning
när den varligt famnar
strand och sten
Ännu rasslar det i aspens krona
då den vindsmeks lätt
i solnedgången

Snart är natt och jag vill sova
tanken söker något bortom
något som blott kan förnimmas
korta stunder
som en ton från havet
som ett stråkdrag från en violin
Fjärran kan jag höra
lommens klagan -
hjärtat söker svar
när månen stiger

Snart är natt och jag vill sova
bara känna tyngdlösheten
som när albatrossen svävar
över oceaners vida ytor
tänk att bara kunna glida så
Det är afton och
snart natt på jorden -
stjärnfall lyser upp
vår längtans segel

Upp

Vindsång mot natten 

Allting här på jorden
ska slockna en gång
ett hjärta, en blomma
en tanke, en sång

Men något ska födas
ur tystnadens grav
och kanske bli stjärnor
som minns vad du gav
- ja kanske bli solar
av rymdvida mått
att lysa upp stigar
där ängslig du gått

Där någon sen vandrar
som du gjort en gång
och tackar för blommor
att älska, och sång

för vänskap och kärlek
där hjärtat fått svar
på alla de frågor
vi bär på envar
för vinden som kommer
från ingenstansland
och vågen som vaggar
oändlighetsstrand

Upp

Produktion: KomakinoMedia. Allt innehåll copyright © 2017 Birger Franzén. Besökare: 405525